Jag tycker det är lite orättvist, det sätt som min pappa får påverka mitt liv. Han formade mig mycket som liten och jag fick många fina karaktärsdrag från honom, jaja. Men kan inte någon förstå att han förstörde mig också. Jag går runt och spelar oförstörd och gör ett ganska bra jobb utav det, men det gör det inte okej. Idag tog mamma upp honom, fast jag bett henne inte göra det. Jag vet att hon mådde exakt som mig när vi pratade om det, egentligen borde jag inte klandra henne, delad börda är halva bördan, eller?

 

Min pappa tror sig fortfarande ha rätten att tränga sig på, tränga sig in i mitt liv. När ska han förstå att blod inte flyter tjockare än vatten? Du fick dina chanser, jag har lärt mig att fungera utan dig, jag behöver inte dig längre. Den pappan jag vill ha är ändå borta, kommer aldrig komma tillbaka.

 

Om jag nu ska tacka dig för något, något som jag förövrigt inte gör, men skulle jag så skulle det vara för de saker jag lärt mig av dina handlingar. Ditt förfall har lärt mig viktiga läxor. Ibland kommer livets motgångar till den punkten att den utsatte förändras för att aldrig bli densamme igen. Detta är tyvärr nu min rädsla med de i min närhet. Inte till den grad att jag konstant går och tänker på det, men tillräckligt för att påverka mitt vardagliga liv. När någon i min närhet visar tecken på förbittring så blir jag direkt medberoende. Medberoendet tas i uttryck genom att jag börjar gå på tå kring personen, vill få den att må bättre till varje pris. Priset blir mitt egna välmående, då jag mår dåligt av att vara kring människor som är bittra. Ingen mår väl bra av att vara i närheten av någon sådan, men jag tror att jag är extra känslig.

 

Som med han jag börjat dejta. Om han skulle bli bitter, jag skulle nog till slut bli tvungen att lämna honom. Jag vet själv hur det låter, svagt och illojalt. Någon som sticker när det blir tufft. Och jag kanske skulle klara att härda ut, jag vet att jag skulle försöka. Frågan är om det skulle gå.

 

Han har ett sätt där han skämtsamt klagar på saker i sin omgivning, detta var inget jag lade märke till först, då han aldrig är speciellt irriterad och därför har inte mitt medberoende kickat in. På sms däremot så märktes det inte att det han skrev var menat med lätthet, som ett skämt. Därför var jag orolig ett tag, tänkte det här kommer inte gå. Jag klarar inte av att försöka bära åter en människa. Men han visade sig vara annorlunda, hur otroligt det än verkar så är det sant.

 

Vet att han är bra för mig. Han läker många av mina sår. Genom att ständigt finnas där, vara tålmodig och behandla mig som den sköra person jag är. På så sätt får jag läkas. Varje dag är han en påminnelse om att det finns folk som stannar kvar. Varje dag är han en påminnelse om att inte alla människor är likadana. Varje dag besannar han mina hopp om att jag inte är otillräcklig och förtjänar den avvisning som jag tidigare fått. Har inte sagt det till någon, men tror att jag älskar honom.

 



Goodbye is too good a word gal, so ill just say fare thee well

Allmänt Kommentera

Jag tycker det är lite orättvist, det sätt som min pappa får påverka mitt liv. Han formade mig mycket som liten och jag fick många fina karaktärsdrag från honom, jaja. Men kan inte någon förstå att han förstörde mig också. Jag går runt och spelar oförstörd och gör ett ganska bra jobb utav det, men det gör det inte okej. Idag tog mamma upp honom, fast jag bett henne inte göra det. Jag vet att hon mådde exakt som mig när vi pratade om det, egentligen borde jag inte klandra henne, delad börda är halva bördan, eller?

 

Min pappa tror sig fortfarande ha rätten att tränga sig på, tränga sig in i mitt liv. När ska han förstå att blod inte flyter tjockare än vatten? Du fick dina chanser, jag har lärt mig att fungera utan dig, jag behöver inte dig längre. Den pappan jag vill ha är ändå borta, kommer aldrig komma tillbaka.

 

Om jag nu ska tacka dig för något, något som jag förövrigt inte gör, men skulle jag så skulle det vara för de saker jag lärt mig av dina handlingar. Ditt förfall har lärt mig viktiga läxor. Ibland kommer livets motgångar till den punkten att den utsatte förändras för att aldrig bli densamme igen. Detta är tyvärr nu min rädsla med de i min närhet. Inte till den grad att jag konstant går och tänker på det, men tillräckligt för att påverka mitt vardagliga liv. När någon i min närhet visar tecken på förbittring så blir jag direkt medberoende. Medberoendet tas i uttryck genom att jag börjar gå på tå kring personen, vill få den att må bättre till varje pris. Priset blir mitt egna välmående, då jag mår dåligt av att vara kring människor som är bittra. Ingen mår väl bra av att vara i närheten av någon sådan, men jag tror att jag är extra känslig.

 

Som med han jag börjat dejta. Om han skulle bli bitter, jag skulle nog till slut bli tvungen att lämna honom. Jag vet själv hur det låter, svagt och illojalt. Någon som sticker när det blir tufft. Och jag kanske skulle klara att härda ut, jag vet att jag skulle försöka. Frågan är om det skulle gå.

 

Han har ett sätt där han skämtsamt klagar på saker i sin omgivning, detta var inget jag lade märke till först, då han aldrig är speciellt irriterad och därför har inte mitt medberoende kickat in. På sms däremot så märktes det inte att det han skrev var menat med lätthet, som ett skämt. Därför var jag orolig ett tag, tänkte det här kommer inte gå. Jag klarar inte av att försöka bära åter en människa. Men han visade sig vara annorlunda, hur otroligt det än verkar så är det sant.

 

Vet att han är bra för mig. Han läker många av mina sår. Genom att ständigt finnas där, vara tålmodig och behandla mig som den sköra person jag är. På så sätt får jag läkas. Varje dag är han en påminnelse om att det finns folk som stannar kvar. Varje dag är han en påminnelse om att inte alla människor är likadana. Varje dag besannar han mina hopp om att jag inte är otillräcklig och förtjänar den avvisning som jag tidigare fått. Har inte sagt det till någon, men tror att jag älskar honom.