Ibland hotade mörkret att tränga ur hans pupiller och skölja ut över hans irisar och färga dem svarta. Om han orkade stå emot så höll han mig i handen. När han inte orkade så sköljde mörkret ur hans mun. Svarta vågor av hårda ord. Han riktade dem aldrig mot mig men de landade och fastnade som bläck i dem han sa dem till och jag vände bort huvudet för att slippa se det.

Mörkret kunde skymta i blickarna han gav dem han inte gillade och kanske var det hans enda svaghet egentligen. Den vägg han så noga upprätthöll mellan sig och världen var av glas. Och hans ögon såg ut som väggar av is. Så jag förstod aldrig vad han menade men jag såg alltid när han var arg. Den röda ilskan skymtade genom det ljusblåa och jag förstod aldrig varför den var där men jag önskade alltid att han skulle förklara.

Det kändes som om vi var viktiga då, när han höll min hand hårt i sin. Som om vi förändrade något någon annanstans i universum. Som om planeter skulle kollidera när våra händer rörde varandra och nya kryphål skulle bildas när hans läppar rörde mina. Rörelsen av molekylerna som utgjorde våra händer skulle väcka liv i andra molekyler flera miljontals ljusår bort utan att vi eller någon annan som vi kände någonsin skulle veta om det.

Hade jag vågat hade jag hållit honom i handen oftare, men det gjorde jag inte.  Han höll mig i handen ibland, om han trodde att jag behövde det eller när vi ibland hittade varandra i mörkret omgivna av andra. Om ingen kunde se. Vi famlade efter varandra men låtsades som om det inte var så för ingen annan skulle förstå ändå. 

För mina vänner tyckte aldrig att han var något för mig. De tyckte att hans mörker var för mörkt och att jag var för skör och att han var för brysk. De förstod inte att det kanske var det som allt handlade om egentligen. Vi led på samma sätt och det var därför vi kunde hitta varandra ändå. Fast vi inte borde så ville jag. Jag visste att det inte fanns en enda person som kände oss som hoppades på oss och fast ingen någonsin skulle tänka en positiv tanke om oss så ville jag ändå. Även fast den enda anledningen mina vänner tyckte att vi vore okej tillsammans var för att de aldrig trodde att det skulle hända.

om: den jag aldrig kommer få pt.1

Allmänt Kommentera

Ibland hotade mörkret att tränga ur hans pupiller och skölja ut över hans irisar och färga dem svarta. Om han orkade stå emot så höll han mig i handen. När han inte orkade så sköljde mörkret ur hans mun. Svarta vågor av hårda ord. Han riktade dem aldrig mot mig men de landade och fastnade som bläck i dem han sa dem till och jag vände bort huvudet för att slippa se det.

Mörkret kunde skymta i blickarna han gav dem han inte gillade och kanske var det hans enda svaghet egentligen. Den vägg han så noga upprätthöll mellan sig och världen var av glas. Och hans ögon såg ut som väggar av is. Så jag förstod aldrig vad han menade men jag såg alltid när han var arg. Den röda ilskan skymtade genom det ljusblåa och jag förstod aldrig varför den var där men jag önskade alltid att han skulle förklara.

Det kändes som om vi var viktiga då, när han höll min hand hårt i sin. Som om vi förändrade något någon annanstans i universum. Som om planeter skulle kollidera när våra händer rörde varandra och nya kryphål skulle bildas när hans läppar rörde mina. Rörelsen av molekylerna som utgjorde våra händer skulle väcka liv i andra molekyler flera miljontals ljusår bort utan att vi eller någon annan som vi kände någonsin skulle veta om det.

Hade jag vågat hade jag hållit honom i handen oftare, men det gjorde jag inte.  Han höll mig i handen ibland, om han trodde att jag behövde det eller när vi ibland hittade varandra i mörkret omgivna av andra. Om ingen kunde se. Vi famlade efter varandra men låtsades som om det inte var så för ingen annan skulle förstå ändå. 

För mina vänner tyckte aldrig att han var något för mig. De tyckte att hans mörker var för mörkt och att jag var för skör och att han var för brysk. De förstod inte att det kanske var det som allt handlade om egentligen. Vi led på samma sätt och det var därför vi kunde hitta varandra ändå. Fast vi inte borde så ville jag. Jag visste att det inte fanns en enda person som kände oss som hoppades på oss och fast ingen någonsin skulle tänka en positiv tanke om oss så ville jag ändå. Även fast den enda anledningen mina vänner tyckte att vi vore okej tillsammans var för att de aldrig trodde att det skulle hända.