Idag träffade jag två av Q's vänner. Känslan för att gå dit och träffa dem var ungefär som att kliva in på ett seminarium. Man känner att det är ens plikt att gå, att inte gå vore att skjuta på det ofrånkomliga. Man känner samtidigt press på att leverera verbalt för att få ihop sitt betyg (på ett seminarium). Hans två vänner verkade snälla, var vänliga mot mig, ändå kändes det olidligt. Det fick mig att seriöst överväga att lämna relationen. För det gjorde ont idag, det gjorde det. Men jag älskar inte den här killen än, så det gick ändå på något sätt. Men om jag lämnar nu, då slipper jag ju dessa jobbiga möten. Vet inte varför det rör upp så mycket känslor, kan jag inte bara genomlida det, le lite mot hans vänner och sen var det klart för denna gång? Svaret är jo, det kan jag väl, men till vilket pris?
Hans vänner lämnade oss en tid efter jag kommit, och då kände jag hur gråten var aldelens nära. "Ska sitta kvar för några andra kompisar ska komma snart", sa han då jag vände bort huvudet mot fönstret utan att säga något. "Är det något", frågade han sen, när jag demonstrativt fortsatte att kolla bort. "Nejdå. Jag ska gå nu". Det gjorde ont att känna att jag inte kunde berätta för honom, för första gången kändes han jättelångt ifrån mig. Han satt där på andra sidan bordet, allt jag behövde göra var att sträcka ut en hand, be om hjälp, men inte ens det kunde jag. "Vill du komma och träffa min mamma på lördag på lunch", frågade han. Svaret är nej, orkar inte vara med om det som hände idag en gång till. Kommer ändå göra det, för hans skull, men till vilket pris?
Slå hjärta slå
Allmänt KommenteraIdag träffade jag två av Q's vänner. Känslan för att gå dit och träffa dem var ungefär som att kliva in på ett seminarium. Man känner att det är ens plikt att gå, att inte gå vore att skjuta på det ofrånkomliga. Man känner samtidigt press på att leverera verbalt för att få ihop sitt betyg (på ett seminarium). Hans två vänner verkade snälla, var vänliga mot mig, ändå kändes det olidligt. Det fick mig att seriöst överväga att lämna relationen. För det gjorde ont idag, det gjorde det. Men jag älskar inte den här killen än, så det gick ändå på något sätt. Men om jag lämnar nu, då slipper jag ju dessa jobbiga möten. Vet inte varför det rör upp så mycket känslor, kan jag inte bara genomlida det, le lite mot hans vänner och sen var det klart för denna gång? Svaret är jo, det kan jag väl, men till vilket pris?
Hans vänner lämnade oss en tid efter jag kommit, och då kände jag hur gråten var aldelens nära. "Ska sitta kvar för några andra kompisar ska komma snart", sa han då jag vände bort huvudet mot fönstret utan att säga något. "Är det något", frågade han sen, när jag demonstrativt fortsatte att kolla bort. "Nejdå. Jag ska gå nu". Det gjorde ont att känna att jag inte kunde berätta för honom, för första gången kändes han jättelångt ifrån mig. Han satt där på andra sidan bordet, allt jag behövde göra var att sträcka ut en hand, be om hjälp, men inte ens det kunde jag. "Vill du komma och träffa min mamma på lördag på lunch", frågade han. Svaret är nej, orkar inte vara med om det som hände idag en gång till. Kommer ändå göra det, för hans skull, men till vilket pris?